Det började med förundran –
pilgrimsvandringens historia och
teologi

Inledning

Sökandet efter det heliga. Upplevelsen av förundran. Insikten om att vara gäst
och främling, ständigt på väg. Längtan efter ett mål, ett hem bortom alla våra
tillfälliga boningar. Allt det som karaktäriserar en pilgrim och gör en människa
till pilgrim är urmänskligt och allmänmänskligt. Så länge människan varit
människa har hon anat och berörts av det Heliga, och sökt kontakt med det.
Närvaron har upplevts större på vissa platser, och dit har vi sökt oss. För att
beröras, för att vara nära.
Vandring till de heliga platserna har förekommit och förekommer i alla
religiösa kontexter. Muslimer vallfärdar till Mecka, judar till Jerusalem, hinduer
till Varanasi, buddhister till platser där Buddha levde och lärde, australiska
aboriginer till Uluru. Och så vidare.
I den historiska översikten i denna artikel har jag valt att fokusera på det
bibliska materialet och till kristna pilgrimsvandringar. Gamla testamentets
vallfartspsalmer och den kristna Kyrkans pilgrimstradition är en naturlig
bakgrund till det pilgrimsliv som i tusen år varit och fortfarande idag är en viktig
och i ordets egentliga mening inspirerande del av det andliga livet i Lunds stift,
liksom i resten av Norden.

Pilgrimstanken i Bibeln

För en kristen kan de exempel och den förståelse av att vara pilgrim som finns i
Bibeln aldrig vara oviktiga. Det är ju de erfarenheter av och de tankar om möten
det gudomliga som fått sin plats inom den bokens pärmar, som de kristna
genom alla tider har känt igen som Guds tilltal.
Det finns ingen systematisk pilgrimsteologi i Bibeln. Pilgrimstanken lyser
klart eller skymtar dunkelt och gäckande i berättelser av olika slag och i Bibelns
poetiska och profetiska litteratur, och den finns där som praktiskt använd,
upplevd teologi. Det vi ser och finner har olika karaktär. Vi har berättelser om
vandringar till heliga platser, regelbundet eller vid något avgörande tillfälle i
livet. Här finns berättelser där den bakomliggande om än ej uttalade
livsförståelsen är att hela livet, eller ett skeende i historien, är att förstå som en
pilgrimsvandring. Det finns texter som uttrycker människans existentiella
främlingskap och därmed pilgrimskap. I eskatologiska texter ser vi en folkens
vandring till Guds berg eller stad, och allra längst in i det mysterium som
texterna rymmer ser vi Guds egen pilgrimsfärd som en hemlös och egendomslös
vandrare ner till det mänsklighetens inferno där han beslutat att resa ett altare, i
form av ett kors.

Vandring till heliga platser

I början av Första Samuelsboken berättas om att den blivande profeten Samuels
föräldrar, Hanna och Elkana, varje år drog upp till Shilo för att tillbe och offra
till Herren. Shilo tycks ha varit ett tidigt centrum för de israelitiska stammarna,
där det viktigaste kultföremålet, förbundsarken, förvarades, och där man
samlades för den årliga skördefesten. Kanske var det vid det tillfället som Hanna
och Elkana gick dit.
Orsaken till att Shilo var en helig plats var just att den Gud, som följt folket
på vandringen genom öknen och in i det utlovade landet, nu ”bodde” där
genom att uppenbarelsetältet med arken fanns på den platsen. Platsen i sig var
inte helig. Guds närvaro, som skulle visa sig tillfällig, gjorde den helig. Man var
närmare den Helige när man kom hit, en tanke som finns i stort sett i all
tempelteologi.
Och vad gjorde man när man kom till den heliga platsen? Man tillbad och
offrade. Främst handlade det om tacksägelse för skörden. I lovsång och en

offermåltid tillsammans med andra medlemmar i församlingen och med Gud
bekräftades förbundet, gemenskapen mellan Gud och människorna, och
garanterades den fortsatta välsignelsen över folket.
Naturligtvis kunde man också passa på, när man ändå var ovanligt nära den
Helige, att be för sina privata böneämnen, vilket framgår av berättelsen om
Hanna och Elkana. Guds tjänare på platsen kunde då förmedla Guds tilltal till
den som inte var lyhörd nog att höra det med sina egna öron.

Liksom Shilo har Jerusalem fått sin helighet av Guds konkreta närvaro genom
förbundsarken och det tempel där den förvarades. Även om det finns några
relativt sena traditioner som förknippar platsen med stamfadern Abraham är det
inte det som ger den dess helighet. I Psaltaren 68 står det enligt grundtexten:
”Sinai är i helgedomen”. Alltså, den gudsnärvaro som uppenbarades på Sinai och
konkretiserades i förbundsarken, finns nu här i templet. Denna ställning som
Guds boning fick Jerusalem enligt Bibeln under kung Davids tid, när han gjorde
den till gemensam huvudstad och kultort för Juda och Israels stammar. Om
platsen redan så tidigt fungerade som vallfartsort vid årets stora religiösa högtider
vet vi inte, men det är sannolikt att Jerusalem tidigt tog över Shilos roll. Längre
fram i den judeisk-israelitiska historien är Jerusalem självklart platsen dit
stammarna drar upp till högtid några gånger om året. Ännu på Jesu tid, 1000 år
efter kung David, berättas hos evangelisten Lukas att Jesu föräldrar varje år gick
upp till Jerusalem för att fira påsk. Denna vallfart fortsatte ända tills Jerusalems
tempel förstördes år 70 e.Kr.
Det var främst vid tre tillfällen under året som man pilgrimsvandrade till
Jerusalem. Det var påsken eller det osyrade brödets högtid, veckofesten eller
pingsten och lövhyddohögtiden. Alla tre festerna hade sitt ursprung i bondens
år, i skördefester. Med lovsång och offer tackade man för det man fått av
skördarnas Herre och bad om välsignelse över det kommande året.
Med åren fördjupades förståelsen av de stora högtiderna genom att de sattes
in i den gammaltestamentliga frälsningshistorien. Påsken kom att firas till minne
av folkets befrielse från slaveriet i Egypten, veckofesten 50 dagar senare berättar
om hur Israels folk fick Guds lag på Sinai, och i lövhyddohögtiden minns man
ökenvandringen på väg till det utlovade landet.
I Psaltaren ges många uttryck för enskilda människors känslor och
förväntningar under pilgrimsvandringen till Jerusalem och inför ankomsten till
templet. Offer nämns, men förvånansvärt sällan; lika ofta sägs att Gud inte är
särkskilt intresserad av slaktoffer. I templet i Jerusalem vill man höra Guds ord.

Det är tänkvärt att detta sägs innan några bibeltexter var skrivna eller definierade
som Guds ord; här handlar det om ett konkret tilltal. Man vill känna lycka och
sjunga lovsång tillsammans med den stora tempelskaran; lovsången är det
viktigaste offret. Man väntar sig att möta Gud och skåda Guds ljuvlighet, man
vill söka svar på livets frågor. Man vill njuta överflödet i Guds hus, känna
glädjens strömmar, veta att här har man ett hem så länge man lever. Här vill
man ge löften, och få bekräftat att man lever i förbundet med Gud. Man
vandrar till den heliga platsen för att få sin törst stillad och sina djupaste behov
tillfredsställda.
Det talas ibland om glädjen och gemenskapen under vandringen, men det
som ger vandringen dess mening är alltid det hägrande målet.

Berget Sinai, som i vissa av de bibliska texterna kallas Horeb, är platsen för den
stora gudsuppenbarelsen för det israelitiska folket efter befrielsen från slaveriet i
Egypten. Här uppenbarade sig Israels Gud i mäktiga naturfenomen, här slöts
förbundet mellan Gud och folket, och här gavs den gudomliga lagen åt
gudsfolket.
I Jerusalems tempelteologi tänkte man sig att den gudomliga närvaro, som
manifesterats på Sinai, följde med folket under vandringen upp ur öknen in i det
utlovade landet för att slutligen bosätta sig beständigt i Jerusalems tempel. Det
var framför allt i Juda stam som den uppfattningen var förhärskande, och ur den
utvecklades så småningom det vi kallar judendomen. Men för det stora flertalet
av Israels stammar, som efter kung Salomos död varken erkände Jerusalems
kungahus eller dess tempel, var Sinai troligen fortfarande den heliga platsen utan
jämförelse, platsen för den ursprungliga gudsuppenbarelsen.
Det är framför allt en berättelse i Bibeln som vittnar om detta. Det är
berättelsen i 1 Kungaboken kapitel 19 om profeten Elias vandring till berget,
som här kallas Horeb. När profeten blev dödshotad av regimen i Israel och
tvingades fly för sitt liv och behövde tala ut med den Gud som gjort honom till
profet, sökte han inte upp det relativt närbelägna templet i Jerusalem utan
vandrade i över en månad ner i öknen i söder, till Guds berg Horeb. Där sökte
han svar. Där inväntade han Guds tilltal. Där mÖtte honom Gud.
Detta är det enda belägget i Bibeln för pilgrimsvandring till Guds berg långt i
söder. Men det finns arkeologiska belägg som stöder att detta förekommit,
platser på ökenvägarna söderut där man funnit kultiska motiv som också vittnar
om kontakt med nordriket Israel och dess huvudstad Samaria.

Betel betyder Guds hus, och är namnet på en plats inte långt norr om Jerusalem.
Platsen möter många gånger i de bibliska texterna. Mest känd är platsen för att
det var där som patriarken Jakob hade sin dröm då han såg himmelen öppen
och Guds änglar gå upp och ner på en himlatrappa.
Betel skiljer sig från de andra platserna för pilgrimsvandring som har nämnts
här. De andra platserna har blivit heliga genom att människor placerat ett heligt
föremål som bär på gudomlig kraft, en manifestation av det Heliga, på platsen,
eller genom att Gud vid ett tillfälle uppenbarat sig på ett mycket påtagligt sätt på
platsen. Men det som Jakob upplever i sin dröm är inte att Gud gör något som
där och då gör platsen till helig. Jakob inser genom sin nattliga syn att platsen
redan är helig, helig i sig, en plats som väcker fruktan, Guds boning och
himmelens port.
Många andra platser kan nämnas, men dessa kan räcka som exempel på
bibliska pilgrimsvandringar i den vanliga konkreta betydelsen av vandringar till
heliga platser. Liksom i stort sett alla kulturer i världen och historien möter vi
också i Bibelns värld behovet av den heliga platsen, vandringen dit och det
största och viktigaste av alla möten. De heliga platserna dit människor sökt sig
kan ha fått sin helighet genom att Gud manifesterat sig i märkliga naturfenomen
eller genom att människor med sin tillbedjan och sina invigda och gudsberörda
föremål gett platsen dess helighet. Men människor har också här, liksom runtom
i vår värld, upplevt en del platser som heliga i sig, som en port mot himlen och
en öppning mellan världar.

Tiden är vägen, livet är vandringen

Berättelserna om Abraham och hans klans historia, som fyller en stor del av 1
Moseboken, handlar inte om pilgrimsvandring i den mening som vi nu har
beskrivit. Visserligen blir Abraham tillsagd av Gud att ge sig ut på vandring mot
ett mål, men målet är okänt, och det visar sig så småningom vara inte en plats
för det heligas närvaro, utan Abrahams egen grav.
Ändå finns det flera drag i berättelsen som gör den till en pilgrimsberättelse.
Abraham beskriver sig själv som en främling (peregrinus står det i den gamla
latinska bibelöversättningen Vulgata) i det land han blev ledd till. Han har inte
någon uttalad helig plats som mål, men varje plats där han stannar upp på sin

vandring för längre eller kortare tid blir en helig plats genom att han bygger ett
altare, tillber sin Gud och därigenom helgar platsen.
Den pilgrimstanke som döljer sig bakom Abrahamsberättelserna är en annan
än tempel- och vallfartsteologin från Jerusalem. Man går inte till den heliga
platsen för att få del av heligheten, för att få livsmod, hopp och andliga
upplevelser att bära med sig hem. I stället markeras den gudomliga närvaron
längs livsvägen, det Heliga följer oss i livet och vi tar emot det genom att
manifestera det på livets rastplatser, genom att bokstavligt eller bildligt bygga
altaren.

Israeliternas långvariga vandring i öknen efter befrielsen från slaveriet i Egypten
har i hela den kristna utläggningshistorien på ett symboliskt plan lästs som en
beskrivning av människosjälens eller Kyrkans liv som en pilgrimsvandring.
I berättelsen i Moseböckerna börjar det med vandringen genom havet bort
från träldomslandet och ut i öknen, och det slutar med vandringen genom
Jordan över till löftets land. Med den kristna förståelsen av berättelsen som
livstolkning motsvaras Sävhavet av dopet, Jordan av dödens flod eller tidens slut,
och löftets land av det oerhörda resmålet vid alla vägars slut. Och mellan början
och slut, start och mål sker människans och Kyrkans ökenvandring. Varje episod
under vandringen kan ge belysning åt våra liv: berget där Guds närvaro
manifesteras och vi får riktlinjer för vandringen, hungern och törsten, missnöjet
och längtan tillbaka, oaser och vatten ur klippan, manna från himlen, fiender
som försöker stoppa oss, moln- och eldpelare som visar vägen, människor som
ger upp och människor som klättrar upp så högt att de kan skymta målet och ge
de andra hopp. Slutligen det sista hindret ”när floden svämmar över under
skördetiden” (Josua 3:15). Och sedan framme!
En sådan tolkning av israeliternas ökenvandring som en pilgrimsvandring kan
naturligtvis vändas tillbaka till sitt historiskt tänkta ursprung. Folkets
ökenvandring var i historiens och trons ljus faktiskt en pilgrimsvandring. Och
det kan väl då sägas om allas våra liv: Vi är pilgrimer. Våra liv är en vandring.
Tiden är den väg vi vandrar på.

Jag är en gäst och främling

Ordet pilgrim, från latinets peregrinus, betyder främling. Då och då skymtar i
Bibelns texter insikten att vi alla, i egenskapen av att vara människor, är
främlingar och gäster på jorden.

I de aktuella bibelställena i Gamla testamentet är tanken att Gud är jordens
Gud, där människorna är tillfälligt inneboende (3 Moseboken 25:23, 1
Krönikeboken 29:15, Psaltaren 39:13). Något uttalat hopp om en tillvaro
bortom jordelivet finns inte här. Det enda de gammaltestamentliga författarna
vet är att hyreskontraktet inte är på obegränsad tid. Som en skugga är våra dagar
på jorden, säger Job.
I Nya testamentet finns en annan horisont. I Hebreerbrevet 11:13 citeras de
gammaltestamentliga orden om att vi är gäster och främlingar på jorden, men
där finns vissheten om ett annat hemland, ett bättre sådant, där Gud har
grundat en evig boplats åt oss.
När det gäller hur långt perspektivet sträcker sig, skiljer sig alltså
huvudfårorna i GT och NT åt. Men texterna som talar om dessa saker i de båda
delarna av Bibeln är fullständigt överens i huvudtanken: vi människor är gäster
och främlingar på jorden, tillfälligt boende på en plats som inte tillhör oss och
som vi snart måste lämna. Oavsett vad som sedan följer behöver vi fundera över
de rimliga konsekvenserna av den insikten.

Pilgrimer vid tidens slut

”En dag skall komma…” Det ord som profeterna Jesaja och Mika skådade
berättar om en framtid när folken smider sina svärd till plogbillar och inte mer
övas för krig. Det är en tid då berget med Herrens tempel står orubbligt fast och
är det högsta av berg, en tid då folkslag i mängd strömmar dit för att Gud skall
lära dem sina vägar. Ty från Sion skall Herrens ord förkunnas. Vad profeterna
ser är en gigantisk pilgrimsvandring vid tidens slut till den enda bestående och
av alla erkända heliga platsen. Det är en folkens vandring till den plats och den
Gud där de kan få den kunskap som ger liv och fred.
En liknande tanke finns hos en profet några hundra år senare, vars ord också
fått rymmas i Jesajarullen. I den sista delen av Jesajaboken berättas om ljuset
som kommer och härligheten som går upp, Herrens härlighet som skall stråla,
medan jorden fortfarande är höljd i mörker och töcken. Och ”folken skall
vandra mot ditt ljus. .. Alla samlas och kommer till dig.”
I Bibelns sista bok ser siaren i en syn en stor skara som ingen kan räkna, av
alla folk och stammar och länder och språk. Det är de som kommit ur det stora
lidandet på jorden och nu står inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i
hans tempel.

Varje försök som Bibelns profeter och framtidsskådare gör att beskriva det de
ser om tidens visar hur omöjligt det är att träda utanför våra givna referensramar.
Men de tafatta försöken låter oss ana att den vandring som mänskligheten gör
genom tiden och som varje människa gör under sin stund på jorden, leder till ett
mål, ett oerhört resmål. Vårt liv och vår historia är en pilgrimsvandring. Det
finns ett mål. Här är vi gäster och främlingar. Vid målet är vi hemma.

Guds pilgrimsvandring

En av de mest centrala och grundläggande tankarna i den kristna tron är den
som uttrycks i julens och passionstidens texter och liturgier: Inkarnationen,
Guds människoblivande i människan Jesus Kristus, hans nedstigande till
mänsklighetens djup för att fylla själva vårt dödsrike med sitt ljus. Inom Bibelns
ramar uttrycks detta kanske tydligast i Filipperbrevets Kristushymn: ”Han ägde
Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt
och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre
hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden
på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det
namn som står över alla andra namn. .. ”.
Tanken på den medvandrande Guden som vi mötte i berättelserna om
Abraham förstärks och fördjupas här. Gud inte bara följer oss vid vår sida var vi
än går. Han lever vårt liv och dör vår död, för oss och före oss. Hans längtan
efter oss för honom ut på en vandring neråt genom mänsklighetens hela tid, en
vandring vars klimax är ett lågvattenmärke: ett kors och en grav. Där drar han
sedan på påskdagsmorgonen undan slöjorna och visar att vägen är öppen till den
tillkommande världens liv.

Kristna pilgrimsvandringar

De första århundradena

Den första kristna församlingen fanns i Jerusalem. Den grundades på sommaren
samma år som Jesus hade dött och uppstått. Många av dess medlemmar, inte
bara de närmaste lärjungarna, hade säkert personligen träffat Jesus. De flesta
kände förmodligen apostlarna och kvinnorna som berättat om den där ofattbara
söndagsmorgonen några månader tidigare. Med det i åtanke vore det ytterst

märkligt om inte många av de första kristna från allra första början då och då
vandrade till platsen där det livsavgörande hade hänt. Alla visste ju var Golgota
låg. Alla visste var Jesu tomma grav fanns.
Annars verkar det ske ett paradigmskifte när det gäller pilgrimsvandring i och
genom den kristna tanken. Både i judendomen och i den grekisk-romerska
omvärld där kristendomen växte fram var det vanligt med vandringar till heliga
platser. Judar från hela diasporan, utspriddheten i och bortom Romarriket, tog
sig till Jerusalem vid de stora högtiderna. På samma sätt drog människor med
annan religiös tillhörighet till andra heliga platser. Av de pan-hellenska festerna
var den mest kända den som hölls till Zeus ära vart Oärde år i Olympia. Många
drog till Delfi för att få råd av Apollons orakel.
De tidiga kristna bröt på det stora hela med den traditionen. Mästaren hade
ju sagt att det varken var i Jerusalem eller på något annat heligt berg som man
skulle tillbe Gud, utan i ande och sanning, alltså i den heliga platsen i
människans eget inre. Med den heliga Andens utgjutande var Gud närvarande
överallt och genom det rämnade förhänget i templet strömmar Det allra
heligastes helighet ut i hela världen.
I stället för att vandra till jordiska heliga platser betonar de första
århundradenas kristna tänkare att man bör se hela livet som en
pilgrimsvandring. Den kristne är medborgare i himlen och har inget jordiskt
land som sitt fädernesland. Man skall följa lagarna i det land där man lever i exil,
man skall bidra till dess välfärd, men man är och förblir en främling på väg hem,
hem till pilgrimsmålet bortom tid och rum.
Synsättet att genom inkarnationen i Kristus hela världen är helgad, att varje
plats är helig på grund av den Heliges närvaro överallt, visade sig dock svår att
upprätthålla. Gång på gång i den religiösa historien dyker behovet av heliga
platser upp. Även den som bejakar att Gud är närvarande överallt och möter oss
i varje bön och varje mänskligt möte, var det än äger rum, kan behöva de
konkreta platser där det heligas närvaro varit eller är extra påtaglig. I den tidiga
kyrkans historia förstärks detta ytterligare när de kristna inte längre förföljs utan
snarare blir ett gynnat skikt i samhället och känslan av att vara en pilgrim, alltså
främling, på jorden därmed försvagas.

På 300-talet börjar vi få skildringar av resor till det heliga landet, och genom
dem kan vi ana hur synen på pilgrimsvandrandet utvecklats. På 330-talet

berättar en anonym pilgrim från Bordeaux om platser med biblisk anknytning
han besökt. Ett halvsekel senare, på 380-talet, skildrar den spanska kvinnan
Egeria med stor detaljrikedom inte bara de platser hon besökt men också hur
hon deltagit i gudstjänster och ceremonier på dessa platser. Vid ungefär samma
tid kommer den helige Hieronymus följeslagerska Paula till det heliga landet,
och om henne berättas hur hon på de heliga platserna lever sig in i och
återupplever de händelser som skett på platserna.
En förutsättning för denna utveckling var kejsar Konstantins omvändelse till
kristendomen i början av 300-talet, och att han förde in i sin nya tro den
föreställning om heliga platser och vallfart till dem som han kände från sin
grekisk-romerska bakgrund. Kejsaren själv besökte aldrig det heliga landet men
väl hans mor Helena, och de båda lät uppföra kyrkor på många platser där den
heliga historien utspelat sig eller menades ha utspelat sig.
Det teologiskt motiverade motståndet mot framhävandet av vissa platser och
vallfart dit fortlevde emellertid. Eremit- och klosterrörelsen, som växte fram
under 200- och 300-talen som en reaktion mot kyrkans förvärldsligande, bar
också med sig övertygelsen om att den kristnes pilgrimsvandring är en inre
vandring som med fördel görs på en avskild plats där man håller sig stilla.

Den heliga människan

På 200-talet börjar man kalla martyrer som dödats för sin kristna tros skull för
helgon. Man minns och firar deras dödsdag, deras ”himmelska födelsedag”, och
man helgar platsen där de är begravda. En helig plats i den kristna traditionen är
så gott som alltid knuten till en helig människa, och människans helighet är i sin
tur helt beroende av att Gud behagat verka i och genom den människan. Detta
tillsammans med en biblisk människosyn, som inte förringar det kroppsliga utan
menar att en människa som helgats har helgats både till kropp och själ, leder till
insikten att en plats där ett helgons jordiska kvarlevor finns bär på ett konkret
nedslag av Guds helighet.
I människans eviga längtan efter att komma nära och beröras av det heliga
växte således fram pilgrimsvandringar till de heliga människornas gravar och
minnesplatser. Därför Peterskyrkan i Rom. Därför Santiago de Compostela.
Därför, längre norrut, Nidaros och Vadstena.
Ett annat utslag av samma sätt att tänka sig den konkreta heliga närvaron är
att man redan under de tidiga kristna århundradena började lägga ner jordiska
kvarlevor av helgon, eller föremål som varit i kontakt med dem, i kyrkornas
altaren.

Medeltiden

Pilgrimsvandrandet i den västerländska kristenheten nådde sin höjdpunkt under
hög- och senmedeltiden, 1100- till 1400-talen. Det fanns perioder då somliga
bedömare menar att 1/3 av Europas befolkning var på vandring. Man vandrade
för att få närkontakt med det heliga, för att bli helad från kroppslig och själslig
ohälsa, för att göra bot för sina synder eller bara för att be om hjälp i livet.
Främst 1300-talet och det begynnande 1400-talet var eländiga tider i Europa,
med pest, kyla, missväxt och 100-årskriget. Att ge sig ut på vägarna för att söka
upp ett kraftfullt helgon som kunde förmedla himmelsk hjälp var kanske för
många det mest meningsfulla man kunde göra när pesten härjade i grannstaden,
åkrarnas gröda frös eller regnade bort och ladorna var plundrade av
kringströvande och härjande soldathopar.
Pilgrimsvandrandet spred sig i alla samhällsklasser. Den heliga Birgitta, som
tillhörde det världsliga samhällets absoluta toppskikt innan hon nådde samma
ställning på den andliga sidan, gav sig iväg till alla de stora pilgrimsmålen:
Jerusalem, Rom, Santiago de Compostela, Nidaros. Men också i vanligt folks
gravar vid församlingskyrkor runt om i Europa, även i Lund och Malmö, har
man funnit pilgrimssnäckor och andra pilgrimsmärken i stor mängd.
De tre stora pilgrimsmålen under medeltiden var som sagt Jerusalem, Rom
och Santiago. I norra Europa kunde också Nidaros tävla med de stora. Den
hjälp man förväntades få vid en sådan vallfart var kraftfull och ytterst konkret,
och värd stor möda. Det finns berättelser och notiser om människor som gett sig
iväg ända från Peking och andra delar av centrala och östra Asien för att komma
till Santiago och få bistånd av aposteln Jakob med något stort livsprojekt. Det
handlar om vandringar över en Oärdedel av jordens yta!
Men en vandring till de stora pilgrimsmålen var för de flesta en omöjlighet.
Då fanns mängder av mer lokala helgedomar där man kunde söka och få hjälp.
Överallt fanns de invigda helgade platserna, överallt fanns altaren med
helgonreliker, skrin med förkroppsligad helighet. Överallt fanns hjälp att få.
Lunds domkyrka var en av dessa platser. Där fanns en av Europas stÖrsta
reliksamlingar, 417 reliker nerlagda i kyrkans mer än 60 altaren. Ett veritabelt
kraftfält! Och den dansk eller sydsvensk, för vilken en vandring eller färd till
Nidaros långt uppe vid världens ände var övermäktig, kunde möta den helige
Olav och få hjälp av hans yxa och förbön vid Olofshelgedomen i Lunkende by
på skånska Österlen. Dit var tillströmningen av pilgrimer så stor kring
sekelskiftet 1400 att man tvingades att bygga till och därvid femdubbla kyrkans
storlek. Det finns för övrigt många exempel på, för de flesta av oss, helt okända

små vallfartsorter i Europa som under medeltiden kunde ta emot 100000-tals
pilgrimer varje år.

Peregrinus pro Christo

Att vandra till en plats, som är helgad av helighetens närvaro, för att söka hjälp
och råd eller för att ”skåda Guds ljuvlighet” var inte det enda sättet att tänka
pilgrimstanken under medeltiden. I den livaktiga keltiska kristenheten förekom
under Europas tidiga medeltid, ca 400-800 e.Kr. begreppet peregrinus pro
Christo, pilgrim för Kristus. Det betecknar en människa, oftast en irländsk munk
eller nunna, som ger sig av hemifrån för Kristi skull, följd av Kristi närvaro, utan
att veta vart han eller hon är på väg och utan att ha någon helig plats i sikte.
Kanske till och med utan att ha en tanke på att någonsin komma hem igen.
Ibland var dessa vandringar del i en botgöring.
En stor del av Europas kristnande skedde genom dessa keltiska
kringvandrande pilgrimer. Även deras vandring var en vandring till ett altare
eller från altare till altare, men i deras fall kunde altaret, den heliga platsen, vara
något som de själva byggde. Som en gång fader Abraham. På Guds inrådan
stannade de på en plats, byggde ett kloster eller en kyrka och grundade en
församling eller en kommunitet och drog sedan vidare. Ibland vandrade de iväg,
ibland satte de sig i en liten skinnbåt och lät vind och vågor föra dem dit Gud
ville. Det kunde vara Hebriderna, där klostret på Iona blev ett kristet
kraftcentrum i Skottland och norra England. Det kunde vara Island eller
Färöarna och ett eremitliv med bön och fårskötsel. Någon gång kunde det vara
havets botten.
I diskussionen kring vår egen tids pilgrimsrörelse framhålls ofta att vägen är
viktigare än målet för den moderna pilgrimen. Vandringen motiverar sig själv,
”vägen är målet”. Ofta tar man då det keltiska peregrinus pro Christo-tänkandet
som föredöme och exempel. Även om man vandrar till exempelvis Santiago de
Compostela är vandringen dit viktigare än att komma fram till målet.
Den moderna pilgrimen må gärna låta sig inspireras av de medeltida iriska
munkarnas till synes planlösa vandrande, men kanske är det nyttigt att då
reflektera över deras ideologiska drivkraft. Den urkristna pilgrimsinsikten att jag
är en främling på jorden, ingen plats och inget land är mitt hem, man jag finner
ett tillfälligt hem var helst ett altare reses, den insikten kombineras med behovet
av att göra packningen lätt, dra upp bopålarna och vandra iväg med en längtan
och ett uppdrag att sprida kunskapen om Kristus och vidga gränserna för hans
rike. Därför lämnade pilgrimerna för Kristus allt och kastade sig ut i det okända.

Början till nedgången

Kärleken till pengar är roten till allt ont, skriver aposteln. Allt som är gott och
äkta och kommer ur de mänskliga djupen kan missbrukas i kommersialismens
namn. Då som nu. Även på 1400-talet blev mycket av pilgrimsvandrandet en
business. Den som hade pengar kunde betala någon annan att göra en
botvandring i sitt ställe. Vandringslederna blev tidvis och på sina håll tillhåll för
rövare och prostituerade. Oseriösa värdshusvärdar lurade pilgrimer på deras
möjligheter att komma fram till sitt tänkta mål, och på vägarna blandades
andlighetstörstande pilgrimer med ljusskygga människor på flykt undan
vardagens plikter eller lagens långa arm. Mot slutet av medeltiden fick själva
ordet pilgrim på sina håll en negativ klang och blev ett skällsord.

Reformationen

Den protestrÖrelse med religiÖsa, politiska, kulturella och intellektuella inslag
som svepte över Europa vid medeltidens slut och förde världsdelen in i en ny tid
kallas reformationen. Den uppstod inte av sig själv och utan vidare. Den kom
när institutioner och idéer som från början varit goda och konstruktiva överlevt
sig själva och blivit motsatsen till vad som en gång var tänkt. Biskopen av Rom,
den främste andlige ledaren för en rörelse vars rike inte är av denna världen hade
blivit till en världslig furste med anspråk på makt över alla världsliga furstar.
Syndernas förlåtelse, det fria erbjudandet av nåd på grund av Jesu förtjänst, hade
blivit en handelsvara som man kunde köpa för pengar. De heligas gemenskap
över tid och rum i gemensam lovsång inför allas Herre hade blivit en hierarki där
de många genom fromma övningar och asketiska ansträngningar kunde få del av
den helighet och förtjänst som några få hade uppnått.
I den lavin av protester som svepte fram mot allt detta drogs
pilgrimsvandrandet med. Gud finns överallt, alltså behöver man inte ta sig till
speciella heliga platser. Man behöver inte söka helgonens närhet, för Guds nåd
och syndernas förlåtelse finns närmare än vårt eget hjärta. Och själens
främlingskap i världen behöver inte manifesteras av vandrande på vägarna. På
den plats och i den uppgift vi är satta i världen, även om det är ett
främlingsland, där är vår kallelse, där skall vi tjäna Gud genom att tjäna
medmänniskan.
Alltså förklarade Martin Luther år 1520 att pilgrimsvandrandet borde
förbjudas. I de icke-lutherska delarna av reformationsrörelsen skedde samma sak.

Ordet reformation betyder ju att återställa något till sin tidigare form. 1500-
talsreformationens ansats var att återfinna den ursprungliga kristendom som gått
förlorad genom ett och ett halvt årtusendes påverkan från världsliga och
hedniska krafter. Den syn på pilgrimsvandrandet som präglade reformationen
ligger också som vi sett mycket nära de två första kristna århundradenas
inställning.
Detta gäller också i högsta grad uppfattningen av det kristna livet som
pilgrimsvandring. Den pilgrimstanken växte sig stark, mycket stark, i delar av
den reformatoriska rörelsen. Den bok som länge var den efter Bibeln mest
spridda kristna boken var John Bunyans A Pilgrim’s Progress (på svenska
Kristens resa) som handlade om den kristnes vandring från staden Fördärv till
det himmelska målet. Pilgrimstemat har varit ett av de dominerande i de flesta
olika genrer av kristen sång- och psalmdiktning under de senaste 400 åren.
Den osentimentala syn på den heliga platsen som är en förutsättning för den
reformatoriska synen på pilgrimsvandring återspeglas också i hur man uppfattar
det lokala kyrkorummet. En kyrka behöver inte invigas på något speciellt sätt,
för man skall inte läsa böner och välsignelser över stockar och stenar. Enda skälet
till att ha kyrkor är att menigheten skall kunna höra Guds ord predikas utan att
det regnar och snöar på dem. Om huset inte längre behövs för det ändamålet
bör det användas för något annat nyttigt ändamål.

Längtan efter det heliga

Vi har konstaterat det tidigare, och gör det igen: också nu, ett halvt årtusende
efter reformationen visar historien att människan har behov av de heliga
platserna, av de konkreta manifestationerna av det heligas närvaro, även om man
teoretiskt har tagit in att heligheten varken är begränsad dit eller större där. Åter
kämpar man för de överflödiga kyrkorummens överlevnad i sekulariserade
länder med reformatorisk historia. Åter vandrar men till heliga platser
tillsammans med vandrare av olika kristen konfession eller helt utan sådan.
Kanske reformationen behövdes för att rensa pilgrimsrörelsen från snedsteg
och avarter. Med övertygelsen att människans kallelse är att leva i gemenskap
med Gud, med insikten om att den heliga platsen där mÖtet sker är i varje
människas innersta och med erfarenheten att den yttre vandringen i sin
avskalade enkelhet och tystnad underlättar den inre vandringen ger sig den
moderna vandraren av. Inte för att fly vardagen och världens utmaningar men
för att komma tillbaka till dem renad och stärkt.

En pilgrimsteologi

Det började med förundran. Tidigt i mänsklighetens historia fanns förundran
över det annorlunda, det märkliga, det som talade om något, eller Någon, som
var större. En märklig naturformation, som Uluru i den australiska öknen eller
Fujis perfekt skulpterade kägla i Japan. I kanske 40 000 år har australiska
aboriginer vandrat till Uluru. Så länge texter skrivits i Japan, och säkert längre än
så, har Fuji varit Japans ”heliga berg”. Det kan också ha varit en plats där något
märkligt hänt. Som Delfi, där Oraklet talade. Eller Sinai, där Gud talade.
Mötesplatser mellan oss och något större. Kanske den gäckande Helheten. Vid
Gladsax på Österlen finns en grav från tidig odlarstenålder, ca 5 500 år gammal.
En plats där en föregångare, en förebild, en fader eller moder, lagts till vila, vänd
mot öster i väntan på Soluppgången. Kanske 80 eller 100 generationer senare, i
det vi kallar bronsålder, vandrade traktens människor fortfarande dit. Några
högg in hällristningar i stenen som täckte graven. Tecken på att detta blivit en
mötesplats. Ingen visste hur det hade börjat, vem graven en gång varit ämnad
för. Men man gick dit och högg in sin själs bilder i stenen. En mötesplats. En
helig plats.
Förundran över det som är större ligger nära längtan efter det Heliga, kanske
begreppen till och med är identiska. Människor har anat, upplevt, hört och sett
att Gud ropar på oss. De heliga platserna, de upplevda eller övertagna
mötesplatserna, är tecken på att han ropat på oss. Gud vill oss. Och vi måste
svara på tilltalet. Att vara människa är att svara på det gudomliga tilltalet, för
människan blev människa när hon byggde sitt första altare. Och sedan har vi
vandrat dit, där tilltalet skedde, där ropet hördes. 1 40 000 år, eller sedan igår.
För att möta den Andre, för att förenas med Helheten.
På vägen, i vandringen och vid målet kommer nästa upptäckt. Den yttre
vandringen till den heliga platsen var djupast sett en inre vandring. Mötesplatsen
med det heliga, konkretiserad vid den heliga platsen, fanns egentligen i
människans eget innersta. Det var där det heliga, eller den Helige, mötte. Den
yttre mötesplatsen pekade mot den inre.
Men man behövde ge sig ut på vandring för att se detta. Man behövde dra
upp tältpluggarna, lätta på packningen, bli mindre rotad i myllan, bli beroende
av medvandrare för att få lite vatten och en rastplats, inse att ”jag äger ej något
men Någon har min själ” (Sven Lidman). Man behövde ge sig ut på vandring
för att hitta mötesplatsen med Gud i det egna innersta.
Och det gjorde man. På 1300-talet, när det yttre eländet, missväxt, digerdöd
och hundraårskrig förstärkte insikten om människans existentiella hemlöshet,

kulminerade vandrandet. Vandringen bort för att hitta hem, bortom den egna
gäckande tryggheten som visade sig så bräcklig. Vandringen bort för att finna
helhet, för att hitta ett helare liv. Kanske för att finna svar och se Guds
ljuvlighet, som det heter i Psaltarens pilgrimspsalmer. Eller som Job säger mitt i
sitt elände: ”Här, med min kropp vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda,
jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.”
Och så fick längtan driva pilgrimen bort. Och därmed hem.
De yttre platserna var viktiga. Platserna där det heliga manifesterats. Men
tidigt kom också insikten att det som växte fram ur själva vandringen var det
viktigaste. Enkelheten, bekymmerslösheten, delandet. Förtröstan. Tidigt växte
insikten på sina håll att vägen var målet. I den tidiga keltiska kyrkan kunde en
peregrinus pro Christo” sätta sig i en liten skinnbåt utan åror och segel, och
sätta ut från land och låta vind och vågor föra en dit Gud ville. Eller ge sig ut på
vandring över hedarna och inte stanna förrän Rösten sa: Stanna!
När den insikten djupnat hos en pilgrim, att pilgrimskapets djupaste aspekt
inte är att vandra från plats till plats utan att finna en livshållning som bär när
allt annat brister, och som man lär sig genom att vandra, då kan man så smått
börja vara pilgrim också hemma i vardagen. Om man lärt sig att släppa taget kan
man ge sig ut på pilgrimsvandring utan att ta ett enda steg.
En pilgrimsvandring innehåller alltid tre moment: uppbrottet, vägen och
målet.

Uppbrottet innebär att avstå, lämna något bakom sig, och ge sig in i något som
åtminstone delvis är okänt. En del socialantropologer har liknat
pilgrimsvandringen vid en övergångsrit, kanske temporär, kanske bestående;
man lämnar något bakom sig och går in i en ny och annorlunda fas av livet.

Vägen är för pilgrimen både konkret och bildlig. De flesta pilgrimer ger sig ut på
en verklig vandring eller resa. Men pilgrimens väg är också metafor för livet
självt och för inre processer under livets gång. Utefter vägen finns möten,
rastplatser, måltider, aha-upplevelser, trÖtthet, längtan tillbaka hem och längtan
till målet, allt i såväl konkret som bildlig mening.

Målet. Varje vandring har ett mål. Även för den som tycker att vandringen är
viktigare än målet tar vandringen slut en dag. Irländska munkar under tidig
medeltid vandrade eller seglade mot okänt mål, de visste inte vart de skulle, men
någonstans skulle Gud leda dem. För medeltidens pilgrimer i övrigt var målet
det i stort sett enda viktiga. Vägen var mödan värd bara för att den ledde till det

givna och omtalade målet. Varje jordiskt pilgrimsmål är en bild och en föraning
om det slutliga, oerhörda resmålet, där någon öppnar dörren och säger
”Välkommen hem”, där ljusen är tända och klockorna klämtar.

”Välkommen hem”, där ljusen är tända och klockorna klämtar.
Här är något av pilgrimsvandringens teologi. Det finns heliga platser. Det finns
erfarenheter, möten som andra gjort och som vi får göra till våra. Det finns
anledning att lätta på packningen, att inte vara så rotad i det som evangeliet
kallar ”världen”. Det finns, upptäcker man när man börjat gå en bit på den
vägen, en plats i människans innersta där Gud har stämt möte. Den Helige
ropar på oss, över hav och på hedar, i skogar och från kyrkors altaren och ur vårt
eget hjärtas djup. Och pilgrimen, den som tilltalats, den som hört ropet, svarar.
Kanske med att tiga stilla. Kanske med ett ”Ära vare Fadern och Sonen och Den
heliga Anden.” Längtans yttersta mål förblir okänt, men längtan dit driver oss.

Det började med förundran –pilgrimsvandringens historia ochteologi